Another black saturday.
Jag har inte rökt på fem dagar men lungorna känns inte rymligare för det. Andetagen lika tunga, dimman lika tjock. Otillräckligheten, den som river sliter förstör och vi känner den alla. Har inte varit nära på nästan två år. En sen kväll i mars när solen inte synts till på flera timmar då min bröstkorg var sprucken och öppen och mitt hjärta ramlade ut och försvann ner i avgasfärgad snö.
Inget jag gör gör någon skillnad och inget jag säger kommer någonsin vara sant igen. Jag trodde på dig och jag trodde på kärleken men sen dess har inget varit som förut. Jag har gråtit över mycket men sorgen över att jag aldrig igen kommer vara liten är den sorg jag aldrig kommer komma över. Jag var blåögd och med blonda tofsar i håret. När jag grät kunde mammas ord trösta. Nu räcker varken rakblad tabletter alkohol eller sex och jag vet inte om det jag känner är smärta eller bara ingenting alls. Men det gör ont.
Det slutar aldrig göra ont.