Tredje säsongen av Skins är slut och jag dras med i allas kaos och ångest. Jag kommer ihåg när jag ville ha kärleken sådär. Trasig, ångestladdad, tom fast euforisk. Och jag minns likaväl hur jag trodde jag hade hittat det. I en sönderknarkad femtonåring med ett intellekt som förstört hans liv på samma sätt som mitt. Så vi satt där på en bänk i en barndomsby, med samma lekplats och samma ögon på varandra som visste att den andra på något sätt var den enda som kanske möjligtvis var likadan. Fast den här gången med svårare ord och med cigaretter mellan våra fingrar. Som en enda virvelvind av känslor som alla sjöng om mitt liv, om ett liv som brister på insidan fast ingen ser. Så jag blåste rök i din mun, tryckte min kropp mot din och låtsades att min smärta var på riktigt.